Känn ingen sorg

Jag tänkte att vi kunde skriva lite film och musik-tips i bloggen också då det är stora intressen för oss båda. 
 

I går såg jag Känn ingen sorg, filmen som är baserad på Håkan Hellströms låtar. Eftersom jag älskar hans låtar, hade jag höga förväntningar. Känslan efteråt va sådär måste jag säga, tyvärr. Jag hade nog förväntat mig en fin, känslosam, och vacker kärleks film med orginalspåren. Visst va den fin. Den visar Påls kamp att komma över sin extrema scenskräck för att kunna göra det han älskar mest av allt. Visst är den känslosam. Relationer stärks och förstörs. Kärlek uppstår och dör. Smärta och extrem glädje. Men vacker... Jag vet inte om jag kan tycka att den är vacker. Det är många brutala scener som filmas från ett perspektiv så att det blir ännu brutalare. För er som sett den (läs ej om ni inte sett) menar jag tex scenen med drogerna på tåget. Det räcker inte med det utan det ska vara spya i toaletten också. Plus att det inte ska gå att spola så han måste stoppa ner handen i det. För mig går det lite över greänsen, det som gör att jag ryggar tillbaka och tappar den vackra känslan i kroppen. 
 
Jag blev heller aldrig klok på de olika karaktärerna. Det va antagligen meningen, men jag hade svårt för Eva. Om det är rollen hon spelar eller skådespelaren vet jag inte. Det blev så otroligt tydligt när hon sjöng att det va inspelat, vilket va snyggare gjort när Pål sjöng. 
 
Jag skrattade gott vid ett antal tillfällen och grät som ett barn vid andra. Skrattade åt många oväntade saker som hände, åt textrader dom fått in snyggt (och mindre snyggt) under filmend gång och åt Pål och hans fantastiska minspel.Grät av tanken på vad männiksor är kapabla att göra för pengar, åt svek och lögner och åt de finaste låtarna. Til hans låtar har jag skrattat, varit lycklig, varit olycklig, gråtit, hatat, varit tom, varit pirrig, knt mig som världens äckligaste männiksa och känns mig som världens finaste ängel. Tre år av minnen sköljde över mig och gjorde att jag hulkade som ett barn. Så fint!
 
Helt klart tycker jag att alla Håkan fans där ute ska se den. Den är helt klart sevärd även om den är lite.. oklar. 
 
 
Det jag saknade var en scen med två personer sittandes på ett stängsel vid en protesfabriken. Där skulle en lägga handen på den andres axel och säga att livet var något enkelt. Den andre skulle inte hålla med. <3
 
Amanda 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0